Thomas är uppvuxen i en familj med hat, våld och fruktan. Vid 10 års ålder, sköt han på ölburkar med salongsgevär på bakgården. Han fick sin första motorcykel som 14-åring, körde med mc-gäng som tonåring, har sett folk bli sönderslagna och sett folk fått fingrarna avskurna.
Han har varit nazist i 16 år och har missbrukat både alkohol och sex.
Han har genom åren mist över 10 vänner, som dött av överdos, kört ihjäl sig eller blivit ihjälskjutna.
Denna bok handlar om en pojkes fruktan, som utvecklar sig till hat. Långsamt förtär det honom samt de i hans omgivning.
Hur han från självmordets rand, kämpar sig upp till en bättre och normal tillvaro.
«Trots allt jag har gått genom, så har mitt liv förvandlats från fruktan och hat till medkänsla och kärlek.
Om jag kan det trots min bakgrund, så kan alla det! "
Thomas Guffi Vestergaard
Uddrag af bogen
Det får polisen att gå lös på oss. Just att det är polisen som gör det, uppfattas som ett frikort från vänstern, som helt sonika löper amok.
Det blir ett inferno av stenar, flaskor och batongslag.
Till slut lyckas vi retirera till bussen och själv hamnar jag längst bak i bussen. Resten blir lite suddigt och är mycket svårt att komma ihåg.
Bakrutan på bussen blir sönderslagen. Det var en stenbit, som tyvärr träffade mig i nacken och skar upp mitt öra. Det fanns en ljushårig, svensk tjej bredvid mig. Hon blev nerblodad och det var blod överallt."
Om forfatteren
Thomas “Guffi” Vestergaard (f. 1976) är uppvuxen i Jystrup på Själland. Han var nazist i 16 år och Jonni Hansens högra hand under deras bästa tid i början av 2000-talet. Han fick diagnosen PTSD 2014. Han har startat motorcykelklubben KOSA (Knights of Saint Anthony MC) och är en känd föredragshållare. Privat bor Thomas själv och har tre barn.
