KIRUNASVENSKARNA — offer, förövare, angivare, fanatiker och slavhandlare — Denna neorealistiska dokumentära roman är berättelsen om kommunismens offer. Författaren Bengt Pohjanen uppmärksammade ”Kirunasvenskarna” redan 1998 i en krönika ”Det bultade på dörren till dödens barack”. Den handlade om Julius Fors, en sjuåring som en kall vinternatt, ensam i underkläder stod på trappan till en dödens barack i Uhtua i Sovjet och ropade efter mor och far som hämtats av NKVD. Två dagar senare blev Bengt Pohjanen uppringd av en kvinna som presenterade sig som Alice Eriksson-Kalla. Hon bodde i Kiruna men hade sina rötter i en by utanför Tärendö i Pajala kommun. Hon ville, trots hot från norrbottenskommunisterna, berätta om sina 59 år som ”bottenved vid den bakre väggen i kommunismens helvete”.
”Jag hoppas att denna berättelse skall ge röst åt kommunismens offer och att den skall avslöja politiska utopier som tapetserade renstängsel” (Alice Eriksson-Kalla).
KIRUNASVENSKARNA utgör den andra delen av en serie, Tornedalska öden och äventyr, som bygger på Bengt Pohjanens essäer, krönikor och berättelser om gränslandet Meänmaa — Tornedalen — 'Sveriges tysta myr' som inte ens Nils Holgersson upptäckte. Pohjanen har sedan debuten i början av 1970-talet i romaner, sånger, pjäser, dikter, kortfilmer och operor låtit otaliga röster ljuda i detta Gränsens tredje rum, där politiska och religiösa utopier, existentiell nyfikenhet och reslust skapat en alldeles egen gränsöverskridande mentalitet och berikande interferens mellan områdets många språk och kulturer.
