Från vår tidigaste barndom har vi lärt oss att det som är stort är mera värt än det som är litet. Nu är jag stor, ropar barnet belåtet när man ställer det på ett bord. Jag är större än du, säger en annan stolt när man jämför sig med en jämnårig som är kortare till växten.
Det är tråkigt att behöva stå på tå och ändå inte nå upp. Det är svårt att gå i samma takt som de vuxna, när man går med små steg. Ett glas glider så lätt ur en liten hand. När barn ska klättra upp på en stol, sätta sig i en bil eller gå uppför en trappa, sker det bakvänt och inte utan besvär. De når inte upp till dörrhandtaget, kan inte se ut genom ett fönster. De syns inte i folkträngsel, de kommer i vägen och blir kringskuffade. Det är obekvämt och besvärligt att vara liten. Respekt och beundran visas för det som är stort, för det som tar mycket plats. Men det som är litet anses obetydligt och ointressant.
Janusz Korczak (1878–1942), världsberömd polsk-judisk läkare, pedagog och författare, hade ett mycket modernt synsätt på barn. Han var en pionjär i det internationella arbetet för barns rätt. Barnets rätt till respekt skrevs en gång i tiden som en tankebok i denna fråga.
