Många av den finländska kriminalvårdens särdrag som bevarats ända till nutid, härstammar från 1800-talets senare hälft — från ryska väldets tid.
1866 utkom en verkställighetsförordning om frihetsstraff, i vilken man för första gången förde fram tanken på ett progressivsystem i den dåvarande finska kriminalvården. Kriminalvårdens — eller som det hette då Fångvårdens — reformkommitté krävde i ett betänkande 1865 att huvudvikten skulle läggas vid att effektivera kriminalvården. Man fäste där uppmärksamhet bl a vid att söka planera arbetet i fängelserna så att det kom att stå i överensstämmelse med fångarnas medfödda anlag och deras kommande existensmöjligheter utanför murarna samt vid att förbättra personalens bildningsnivå och löner.
I Nordisk kriminalkrönika berättar poliser själva om sina mest uppmärksammade, omskakande, och svåra fall.
Nordisk Kriminalkrönika är ett historiskt verk. Berättelserna och samlingarna är uttryck för den samtid som de skrevs i, och kan i enstaka fall ha föråldrat eller kontroversiellt innehåll. Eventuellt stötande material är inte uttryck för förlagets hållning.
